Om att åka för långt

I Stockholm är tågen vansinnigt försenade just nu. Antar att det är en kombo av is, snö och kyla som säger sitt. Ikväll, efter en trevlig afterwork med nya arbetskamraterna, hade jag tur och tåget kom nästan direkt jag kom till t-centralen. Men. Jag glömde att stiga av på min station. En station försent tittar jag ut genom fönstret och blir lite förvirrad. Såhär ska det ju inte se ut. Märkligt.

Jag hinner ut i den iskalla kylan innan dörrarna stängs och alternativet att ta en lång promenad tillbaka känns inte aktuell, än mindre att stå och vänta i en råkall vänthall tills nästa försenade tåg behagar dyka upp. Detta hinner jag tänka innan jag plötsligt ser ett tåg stå på andra sidan perrongen. Mitt tåg! Men dörrarna är stängda och tåget sätts i rullning. Jag rusar dit och viftar, men vet att det alltid är fruktlöst. Tåg stannar inte bara sådär. Men den här gången gör det det. Det är inget mindre än ett mirakel.

Tågdörrarna öppnas inte, men efter liten stund öppnar en man i sl-keps dörren till sin förarhytt och ropar åt mig att kliva på. Så jag åker med honom där allra längst fram i tåget tillbaka till min station. Hytten är nedsläckt och varm, utanför yr snön. Det blir dagens bästa ögonblick. Jag tackar honom för hans stora vänlighet. Han tycker inte att det är en stor sak och säger "man ska hjälpa varann om man kan, och vem vet, vi kanske är grannar".

Just då älskar jag honom.